Huuuud

Alltså om man är lite extra dampig som jag själv så kan man skrika till sin sambo en söndagsmorgon: "Idag gör vi det! Nu nu nu!"

Martin är ju då taturare så det jag syftade på va självklart den efterlängtade tatueringen!

Som pågrund av egna fobier för nålar och martins fullspäckade schema dröjt alldeles förlänge, sådär en 3år för mig(sen jag fyllde 18)och snart 2år för honom(tiden vi vart tillsammans).

Här är den! Jag är alltså inte längre skomakarensbarn, skönt..

Eftersom jag då är lite extra extra dampig så blir det nog en till på söndag!

JÄTTE KUL!

Åååå vad fin!

Orättvist att ha en tattuerare i familjen!!!

Jag har gått i flera år nu och velat fortsätta/göra om min, men är på tok för snål... men nån dag måste jag ta mig i kragen! =)