Den värsta känsla jag vet är ensamhet. Att känna sig så utlämnad, bortvald, ensam. Fallet är ju så att jag inte alls är ensam igentligen, många underbara finns bara ett telefonsamtal bort. Det är nog det här med att stå ut med sig själv, står man inte ut med sig själv klarar man inte av att va ensam. Jag gör alltså inget utav dessa två just nu. Så galet skumt det här med perioder i livet. Ibland älskar jag att va med mig själv och bara umgås med mig själv medans andra gånger får jag någon panikkänsla inombords som gör att jag knappt klarar av att va mig själv. Borde väl förmodligen uppsöka någon form utav psykolog igen och se om det kan hjälpa... Gaaah låt mig få va någon annan i några veckor!